I Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han afreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan jag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den ryska pakettångaren "Odessa" till staden af samma namn vid Svarta hafvets kust.
Egendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess nervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en afvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit! kom hit! — men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.
Dumheter. "Borta bra men hemma bäst" ilar förtröstansfullt genom hjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: "borta illa dock hemma värst" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah, människan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och kropps välbefinnande, utan…?
Därför — farväl du varma sköna Afrika!
Slutord.
Ändan kröner värket — Talatta, Talatta!
April 1891.
När man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri, till Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga, att afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria Tschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna användes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar, gick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.
Från Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån, tack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.
* * * * *