* * * * *
"Che coglione" — hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva utropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster med den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det, men likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper sympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.
En god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta öfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust, glöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt drick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny infami.
Så låter devisen för vägen till lycka och framgång.
Huru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens eget fel och den får skylla sig själf.
Hvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne filosoferade och Kristus predikade.
Längre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda samma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men hufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade af sin egen narraktighet.
Denna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller, ledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en låga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker någon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp rundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och kyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då handelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre utkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat fosterlandet och får aflägga sin narrkåpa — sekel efter sin begrafning.
I händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida kunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han bestämdt villig att offra dem på "Vårt lands" altare. Själf i saknad af ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och landsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af alt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen gifna förmånen — till fäderneslandets bästa, genom donationer och företagsamhet.
Glad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns intresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej afvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!