Dock nog nu om fiskar!
Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.
Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik. M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med påtrykt "Maschado Mozambik."
Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande dödats.
En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa. Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.
Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större kroppsstorlek.
Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare, scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon rullning af ångbåten.
Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab, apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär, fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. — alla frodas de i Afrika vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.
Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och citron, också de infödda afrikanska medborgare.
Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för "niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.