I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika kan bjuda uppå.
Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.
Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck, en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!
Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till ljusblått och blekhvitt. — Och när man sedan skådar hela byggnader öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade, doftande ornamenteringar — —!
Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad. Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans) torde grundlagt detta välde.
Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir, i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses utgöra en kvarlefva.
I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.
I dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.
Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu. Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare. Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.
Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500 Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.