Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke några förargelser — det är en ren njutning att råka ut för censurens sax — när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få njuta af dess utklipp.
Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda, sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna" har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han — eller hon — förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de låtit alstret genomgå — i den dubbla afsikten att medels strykningar förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga kritiker eller en skuggrädd censur.
Tre ting äro goda — hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän, skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande — om äfven med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ — hem igen.
I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän, filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer. En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga läsarens strängt anlitade tid i anspråk.
Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa anspråkslösa reseminnen.
Vare sig han — eller hon — gör det för att läka min reumatism eller för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion oförskämdhet mannen till.
Helsingfors den 7 Mars 1892.
G.E. v. A.
Inledning.
"Huru man blir resenär."