Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på tvätten af ull.
Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till Atlanten i väster.
På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej skog och vildmark taga lofven.
Kapsherryn är billig och utmärkt god — ocksä tämligen stark.
Se, så där ja — nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth med ett afrikanskt bantåg.
Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.
Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands metropol, törhända dock något mera.
Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.
Riktigt — där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade "Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar. Tvä bref.
"Långt från öga långt från hjärta."