Jo, jo, men — nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö chaussén efter de lifliga guldskymlarne!
Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom slut.
Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt och kloförsedt.
Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora — tio par bufflar — i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill säga: engelsman.
Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare. Äfven många judar och tyskar.
Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.
Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt — hårdare än våra bondkvinnor — åt sina män, som hysa inga anlag att ställas under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft, gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man bokstafligen — baxnar.
Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna hvarandra som blåbär — hvarken i afseende å svärta, profil eller karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser, nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning"; kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna — tertium non datur — äro mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.
Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga, prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk. Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding, som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller, rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.
Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott, och — finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan, men icke — repet, om man nb. får tag i karlen.