En suck lättar bröstet huru ensam man än är — och i Afrika. Huru än öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande skogsbäckar. Dödt! tanklöst! — hvilka dumheter! Naturen lefver, icke alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker, jag är öfvertygad därom — ett strå hvassare än vi — som väl ofta tänka tokigt.
Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.
Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola ju skildra en afrikafärd och närmast nu — Knysna.
Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode samt utnämna en hamnkapten.
Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono- eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".
En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt, äfven på vilda djur —.
Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet, men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor — af passabel storlek — och hväsande ormar, men elefanter sågo vi icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant — en morgon i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar och en panter eller leopard — omöjligt att urskilja i den rådande skymningen.
En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.
På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana sig en väg.
Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt för ormar och ohyran i löfvärket.