Tåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred, Grahamstowns hamn — en liten ort cirka 100 eng. mil från Port Elisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och 50 d:o från kusten.
Näst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en kitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar, med deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af frid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då höjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar åskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown blifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus, biskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen för östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt rendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens park på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade kaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.
Att societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu pedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen, studier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare Karl Anderson den jag blifvit hänvisad till.
På vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs af fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af sex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna uniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med tvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda korporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare — åtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd negrer afslutade den effektfulla synen.
Att en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det nu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var, den musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så kritiserade "frivilliga" jag i sista stunden lyckades snappa upp för mitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.
Anderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid en magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring fick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa, samt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben Smith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af min ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.
Vid en flaska Hamburger öl — pris 2 frcs — blefvo vi såta vänner, och då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade han genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast "käre landsman" med ett ständigt appendix af: "Ett elände att måsta lefva här, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?"
Till Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd postvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af tvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det briljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men ställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.
Först trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo kullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå galopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp och ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs någon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från firmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta regnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara färgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem Afrikas sol — och äfven dess måne — förmå frambringa.
Molnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande regnbågar. Det var något det.