Landskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men ju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen. Plötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar. Engång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.
Kaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är dessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i förtjänsten.
Det är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar. Omgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad af en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid en i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och slingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och uthus.
Ben Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för dygnet, inbjöd höggunstigast sin "landsman" att dela kakan. "Niggern" eller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo ute på gården.
Efter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid åstranden.
Döm om min öfverraskning — en öfverraskning hvilken sedermera blef en vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk, bildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat för att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i "Old England". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år. Vår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg — toddy — till afsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar och mot daggryningen rakt ned i Great Fish river — af misstag.
Ben Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde karlen darrade som ett asplöf.
— "Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet", röt den fruktansvärde postiljonen.
Jag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var nämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben glänste som ebenholz.
Ursinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.