— "Jaså, käre landsman skrattar åt mig!" utbrast han förtörnad och innan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur vagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.
Följande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade ljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna öfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.
Sådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt någonting löjligt — och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!
Det blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället och stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag att hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten af krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare ekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll mig från denna utväg.
Rökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle. Plötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga kafferflickor från 14 till 16 år… plaskade, plaskade lustigt… i Fiskflodens strömmande vatten.
Jag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden, pekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.
Flickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland vinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen…
Säker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt uppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.
De unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig än de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden. Kort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls näsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne finske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i min ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre näsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort för intet.
Efter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna, som med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt pladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.