Efter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal spång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som envisas att växa just vid vägkanten och kallas "Vänta-litet".
Efter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden. På en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.
Kafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra trädslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.
Väggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men seg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket sedan beslås med ett sorts murbruk.
Klimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad eller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett midt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.
Kaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf getkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I närheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med ett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva och skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och lyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne men aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned — ad interim. Därvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och goda hundar kunna uppspåra stället.
Som man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer svurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade ögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter mot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps ridande polis.
Förmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar större och "stora" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro i besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar. Föröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med person eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan ju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra, fast de ofta äro sämre.
Det var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar — ty så måste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och — tänkte jag — den ena vilden som den andra.
Flickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken en gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig f.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken och åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen god kafir samt säger ungefår så här: