"Mig vara Umpanaja — vara en skön själ — vara mycket duktig karl — Kings-Towns fina köpmän vara min vän — Mig vara rik svart — Du vara fattig hvit — Du vara god mot mina flickor — Jag hjälpa dig — men du gifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att visa dig gena vägen till Kingstown — Du kunna vara där om par dagar — Du få af mig rekommendation." — — —
Det sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts rekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne och halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, — en stenhård hvetebulle, den jag blötte i vatten — gick sedan att säga farväl och bocka för den imponerande Umpanaja — "Du gå med flickan — hon hafva också en skön själ — andra kafferherrar vara inte goda på hvita" — ifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en snål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.
Lätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga Mifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå elastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa nästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.
Mifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade sig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon kunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs, tobak, kassava och manihok m.m.
Jag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15 kilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande ton yttrade jag nu: "full af beundran för hennes dygd, talanger, skönhet och ungdom — hon var knapt 14 år — hade jag ledsamt nog förmånen att hafva cirka femtio hustrur förut — och hvita voro de dessutom".
Den stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i blinken ur min åsyn.
Kafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars kafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva dödad af sina stamforvandter.
När man betänker antalet "loafers" som guld och diamantfälten lockat till Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma; antagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet mot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången utlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda kafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt, synnerligen på ensliga skogsstigar…
King-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta inberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.
Trött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några vattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den än pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på Kidsons Yard — Kings-Towns salutorg. — Den vänliga värdinnan M:rs Valentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig besöka East London.