Hos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för inträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det oberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus tvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.
Se där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var lockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag mig ej särdeles.
Altså till East London att inandas hafsluft någon dag.
Halfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon af de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från Kingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara "institut" för kaffrer. Nitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda kafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.
East Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode, den ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn, liksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers. Efter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk, och svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en likadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel Christensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra. Afreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid Panmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med järnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande grässlätter till kolonin Berlin.
Tyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som för engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med att kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.
Dessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu hufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända till Elandsbärgen. "Herrskapena på landet, Kuopion takana".
En eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första "herrgården" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit olidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa syntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig, uttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min fräjd — och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.
Jag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om mig. — Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist er verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter. Skildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter för natten och mat.
Blickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar, "Gretchens" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna buro dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där åtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula stöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar med bondaktigt skick.