— "Ah — du reser för emigranter då?"
— "Hm. Så ungefär" — mumlade jag otydligt — och lofvade sedan att sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga beridna poliser.
— "Tack skall du ha. — Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer ha ju ända till dussinet."
Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen och hviska: "Auf wiedersehen".
Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden. Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i hågen.
Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne — puukkon hos våra landsmän — stuckna under ena armhålan, stå bredvid mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck än — "Faza, Faza"… Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!
Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder, knäpte på geväret och upprepade skrattande — "Faza, Faza. Yes, Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla bössan med tillhörande femton patroner och — vännen Meyers klocka räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala dyra färjpengar i Afrika — åtminstone vid knepiga tillfällen!
Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är, betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min värdelösa gamla frack.
Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla ansiktet till en del vändt mot mig.
Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om revolverkolfven.