En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning, erhålla någon förplägning, men då jag var till fots — boerskonvenansens första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra nog för många rackare — då jag var till fots och icke talade den gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och hennes unga döttrar — grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.
På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru, bildadt folk, som af något skäl — M:tons familj ville ej låta de unga gifta sig — hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster. Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".
I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska hvita tösar — tyska bondflickor — andtrutna fram till vagnen.
Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag handlat orätt. — "Nej för all del" — genmälte den ena. — "De elaka kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter". Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk farmare, en af de sista åt detta håll.
Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af gamle Eljens lilla farm.
Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre romantiskt. Han bodde här sedan 1875 — i trakten af Komgha — och hade 1855 med tyska legionen kommit till Afrika.
Eljen och jag blefvo goda vänner — sämre har jag haft hemma. — Rik var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många goda råd.
— "Blif här och gift dig med en af mina flickor" — brummade gubben. "Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset". Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade barn och redan var gift andra gången.
— "Du har då kommit hit för diamanterna?"
— "Nej — endast för att genast återvända hem igen."