Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse, Kalle och den store kapellmästarens lille son.
Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe", så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem — med mig naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad, där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det prosaiska namnet "Butterworth".
När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden, Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf. Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl, ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt reservkompani för att reda sig — och ändå är det troligt att hvarken han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med helt skinn i behåll…
Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande, hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare raster än någon halt för att tända på pipan.
Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder, hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande, hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.
Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där, synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt…
Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i Sofalalandet, på 20° S. Latitud.
Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à 20 dygn.
Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke lämna den ifrån mig.
Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma fotsulor.