Men ack — högmod går för fall. Ändtligen — välbestäld högre tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och häftiga magplågor.
Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt, lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader på engelska:
Min dyra M:r A.
Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt
vännen James H:ton.
Märkvärdigt!
Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan i hembygden somliga utspy blott etter och galla.
Hvad skulle jag göra?
Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?
En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om framtiden. — — — —