Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" — till minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen "The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade voro matroser — troligen förrymda — så hade H:ton fått detta smeknamn.
— "The old man" — vallacken nämligen — gjorde icke sin första tripp öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.
Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben" åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. — En dag blef jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar, hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper — i akt och mening, tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.
Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå mig in på lifvet — de voro till antalet sex — och den störste till och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd. De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag, innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8 till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle hinna anlända.
Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick tid att kasta mig på hästryggen.
"I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan asegajer till höger och vänster.
Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben med.
Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old man." — Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan genomvadat.
Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, — Det fria Kaffraria —, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.
Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en nigger.