Ja — fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som anländt för Maschona-affären:
— "Mig icke vara nigger (negro) — mig vara soldat, kungens soldat."
Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen — eller om det sedan är bara fåfängan. — — —
Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.
Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess stränder.
Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de med.
Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt sig segerpalmen — Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss sinsemellan.
Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.
Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.
Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater" hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden. Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset — pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen upprörda sinne.