Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt, men se där två af mina vordna svagheter…
På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är en plikt, men en häst!
Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt begripligt föröfrigt — ty karlarne voro troligen uppbådade till "värneplikt", med anledning af "krig."
Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut, slutligen i språng.
En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig. Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.
Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig riktning mot hafvet.
Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag törhända fått samma öde som han — före honom.
Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver bärgstopparne.
Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!
En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens beskaffenhet och jordmånens natur.