Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att stupa öfver ett par lik — strypta äldre negresser, ty jag finner ej nägot blodspår.
Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.
Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!
Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band — de finska färgerna — men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt 100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en vik, ty sjön därute går hög.
Engång har man tur, en riktig bondtur!
En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.
— "What do you want?" — ropar en af männen i båten.
Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken, ropar på svenska:
— "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"
Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.