Men man är så otacksam, så omöjlig… i sådana stackares ögon, hvilka äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få den reducerad till en enda, simpel gåspenna…
Nå, nå — så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när man älskar sina fiender…
Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan — grått, blått och grönt — nakna klippor, himmel och skog — skåda "tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka lysa som eld långt ut till hafs — i ljusrödt, rosen och blodrödt — däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän, anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder — af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan något besvärlig och dessutom något dyr!
VII Kapitlet.
Kolonin Natal.
Durban — också en hufvudstad. Torra statistiska data — för helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad. Titulus Simo Eskola anträffas.
December 1890.
Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms', Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och profpredikan.
En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. — — —
Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.