Boers. Orangestaten. Européer 350. Infödda boers 62,000. Halfkast 2,000. Infödingar svarta 75,000.
Boers. Transvaalstaten. Européer 5,000. Infödda boers 80,000. Halfkast 1,500. Infödingar svarta 600,000.
Basutosland. Svarta 170,000.
Gricquland. Svarta 50,000.
Betjuana (engelska). Svarta 300,000.
Genom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en utflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith, på vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt, samt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben till Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän Drakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul och karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring spökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt spökgestalter.
Champagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och lilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör till samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar lägre ned.
Befinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti blomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna sin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med tillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från den närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen — då — ja — då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro är "herdars och herdinnors".
De skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt kastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de yngsta — ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra baldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande, flegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De båda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor, skrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga, magra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron följamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare och stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften — alt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks "hvita fru" — (jag misstänker han hade några svarta med sig också) — med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens soltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg utsträkt på gräset nedanför.
— "Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och röfvaren till oss". — Med "loafern och röfvaren" menade hon mig. — "Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit i väg med oxarne, vagnen och godset". — "Skrik ej så högt, han kunde höra dig och det vore minsann en skam". — "Höra — han må gärna höra — desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken". — "Han är ju ingen engelsman, vet jag", återtog mannen.