Jag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra utgjutelser från den "hvita frun", att de hittils så muntra Basutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.
Långsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: — "Med tack för eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med järnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag…"
Vanlick steg upp från sin liggande position. — "Gud dömme mig, om jag låter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela långa vägen till Howick — då man kan få trefligt ressällskap — nej pass! Hvad tror ni mig om?" — Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte Vanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans till den andra vagnen, där gubben bjöd på en "knäpp".
Backe upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af silfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora engelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra fot högt vattenfall.
För att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som träffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga Maffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos höfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå affärsförbindelser.
Trakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från verandan af det lilla värdshuset "Town Hill" å Drakbärgens utgrening är den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en vacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig det vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande sluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna vägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många kaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några framilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro försedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad australeukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat lunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie, valnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla i lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland af åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar svärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar sig.
Långt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under rosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda, svartbruna hyddor.
Men på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen Maffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under denna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga negern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga "journal officiel."
Höfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade engelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått kännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina egna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa, och då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig redaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs såsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i egenskap af officiel tidning.
Men i och med detsamma som den officiella tidningen "utkom", begynte en annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet, och hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska "tidningar" litet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i korthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda tidningsorganen.