Maffasse håller i kväll "palawer", och från vida näjder rundtomkring tågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen af den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått till sina fäder — Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu — men deras småkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse och några andra, bra litet af äran.
Maffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska guvernören, och att döma af den talrikt besökta "palawern" äfven hos sitt folk.
De unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda "karosser" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen, medan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de unga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt kring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på hufvudet.
Strömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte alt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen inbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar puttrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns uppsteg.
Månen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver "kung" Maffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe, iklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen kastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta skepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika utförde egendomliga, groteska rörelser.
"Landthandlanden" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse utdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad "nigger-brandy" och på köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken "daggan."
Vår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna för dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och han framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens reformförslag.
Hvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med oberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.
Trummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande toner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan "Den officiella tidningen" och en annan äldre neger, som förestäldes tillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef allmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha hugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina tjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka mangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.
Utan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska regeringskonseljen eller "den nådiga propositionens" möjliga öde, funno vi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med den illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade sig aldrig mera vilja blifva "ett officielt organ", "ty", sade han, "högdjuren äro alltid otacksamma." — — —