I ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart skulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt ihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken och kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla skulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i hopen.
Äfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass eller i reserverade kupén — jag åter ville åka med vildar. Efter många om och men af konduktören dref jag min önskan igenom.
Maritzburg med sin härliga park — parker äro nu engång för alla de sydafrikanska städernas stolthet och prydnad — samt sitt annars något föråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika byggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen fallne — Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att antingen ändra ton eller gå in på skilsmässa — Maritzburg med minnet af herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den andre finne, och deras mig visade vänlighet — Maritzburg skymtade ännu i hågen då tåget bromsade. — Jag böjde ut halfva kroppen och såg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed järnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på detta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att komma fortare fram med ånga.
Efter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick boern med sin vagn fortsätta färden — i diket, och vi brusade framåt för att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi redan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga rådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår Nikolaikyrka.
Durban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad stad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta utan penningar och utan arbete…
En vecka låg jag hos R. men fåfängt — marknaden var öfverfull af från Europa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta vid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen. "Ingen ville ut på landet och blifva uppäten", yttrade en titulus till mig.
En åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft dussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland — äfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan i Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad sätt som hälst. Min gamle vän, lilla "Meta" låg åter i hamnen, efter en ny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen var samme ädle gubbe som förut.
— "Jaså ni har nog nu", — sade han småskrattande. — "Nej — kapten, jag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru jag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?"
Gubben stirrade förvånad på mig.
— "Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar, ty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik vägen."