Och munförrådet — jo det var det mest humoristiska kapitlet och det för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.
Ja — inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa nöjsammare för det.
Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af aktningsvärd storlek.
En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor, utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs. Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.
Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott skryta med våra trasiga kläder — förlåt — Jambone och jag dessutom med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.
Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning. Som jag engång nämde — mig ansåg han vara "en blott till last", ett nonsens — och rätt hade ju karlen i det stora hela. — — —
Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde på blancmanger!
Och kokt höns med ris! — man trodde sig ett moment vara turkisk pascha vid pillaven.
Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så hungriga voro vi. Cassava, bananer — O! De unga flickorna, eller som bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone, som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. — Jag förvånar mig alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern, och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."
Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden — utom i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han, den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad djur det tillhört — fast en Homo sapiens.