Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller trettio steg ifran oss.
Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.
Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.
— "Dumt att vi ej ega en hund" — mumlade Jambone och försökte med blicken tränga genom snåren.
Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning. Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En "sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen — fast kanhända lagom — ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis måste hålla noga utkik.
Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.
Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.
Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt "Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"
En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det bäska, men välgörande läkemedlet.
Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i nacken återse vi spången.