Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den hette.
Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och vapen — negern hade en knölpåk — och så begynte vi ånyo vandra på Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.
Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en mer nordvästlig riktning.
Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg — möjligen också en slafstråt.
Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.
En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi floden.
Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag, glammade på stranden kring elden, agerande kockar.
Alt det där är nu förbi — förbi och ännu mycket mera därtill som skalden säger:
Som ung dör den som gudarne ha' kär Och slipper gå den långa väg och hala Se vänner dö och som värre är Vänskapen själf och alt det ideala.
Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip eller ankans snattrande.