Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp igen, men intet afhöres från Jambone!
Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa mig ombord å briggen."
Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till fiskaren — efter proviant — jag gaf honom de tre engelska shillings jag egde kvar — säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.
I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag obeväpnad fram ur gömslet.
Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några, samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's" besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si, signor" och återgaf mig mina papper.
— "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.
— "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela Afrika…
Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår. Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin blifvande befattning hos Hans M:t Umzias — portugisernes lydkonung, tributär, bäste vän och — dödsfiende.
Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare tillträde.
Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B—qvist i Lorenzo hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få beskåda dem.