Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor, elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter — antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan, hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll. Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta upptäckas lika litet. Någon gång — ett par nätter — uppfånga våra öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och ber oss skynda framåt.
Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo Eskola väl svär i mig som bäst.
Skog och skog och öppnare platser däremellan.
En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.
Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde, men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss — dock medhafvande en tupp och en höna — den hedersknyffeln — — — Hafsbrisen kittlade våra näsborrar — och hvad är det? Omedvetet aftogo vi hattarne — Sambande Monko hade ingen — och lyssnade. — Det var Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.
— "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.
— "Gott weiss" — genmälde han.
Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i midten.
Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina tre hustrur.
Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen. Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.