"Ni känner mig, mon cher George. — Utan onödiga exklamationer gick jag lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."
"'Skrif min herre' — mannen var gift — 'skrif att ni å banken deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att lyftas hvarje kvartal.'
"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse med hans signetring som bilaga.
"'Och nu' — bifogade jag — 'är ni god och ger mig hvad ni händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.
"'Farväl mitt herrskap' — fortfor jag —. 'Lefven sälla.'
"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref, ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka därefter gungade jag på Atlanten, — — och nu — är vår soldat här." —
En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom, att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af kontrahenterna gemensamt.
Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på portugisisk-engelsk rotvälska:
— "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning — villa visa — signores — raka vägen på Injambane — villa bara ha ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" — mig ignorerade han fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid — … "att hvite bror uti Injambane — lagar ihop vänskap emellan Signor Fer—ro Ca—do, — hans chef — och Sambande Monko. Sambande Monko varit för länge hos sina kvinnor — alldeles för länge"… tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på andra sidan.
Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.