Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner", som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.
— "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon, geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan ersätta med hundra andra."
Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! — "Tertio — blir tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och kärleken — kommer nog efter äktenskapet."
Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.
Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.
När slutet är godt — är allting godt, och trygga sofvo vi natten öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.
Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och berätta för hvarandra våra lefnadsöden.
Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif härledde sig hvarken af specielt vinstbegär — ty han hade små behof, — ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen — nej.
"En afton" — berättade han — "hemkom jag, som arbetade som finsmed och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt. Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.
"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken af min fru, som satt i min brukspatrons knä."