Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut oss med blossande pipor.
Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en rekognoscering.
Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer. Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att vi hörde röster.
Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att först hastigt ha genomögnat dem. —
På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana. Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och hängande ned — man kan säga — nästan till axlarne.
Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.
Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla och kongoiten pombé.
Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda fordringar.
Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.
"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle". Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.