Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en liten bukt och vi fördes med båt i land.
Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el. Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman, Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty en sjukdom hade — koppor gissar jag — farit af med näsan. En glad fyr var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.
Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.
I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme nästan ångande jordytan — de äro Jambones, min, Bimaschis och den fryntlige koppärriges utan näsa — Bellmans. Den sistnämda bar en af araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.
Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos, men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad trästam — och fyra kvinnor — jag tror nästan Pullmans egna fruar. Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan, hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika paddelårorna.
Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.
Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade framför oss någorlunda rätt.
Den gamle finnen B—kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet, såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af hans hemlighet — han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.
Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.
Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas habité, tant mieux", yttrade han.