Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),
Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).
Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke, enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant — skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin, klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade ekiperingen.
Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare, ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.
Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir — det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och var ej den enda hos oss i detta fall…
Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof medelst dem "purra palt i negrer".
Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden Inhampuros mynning, vid namn Manhela.
I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för att bära en del af våra effekter mot — för att skryta — rent engelskt guld.
Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes utlopp.
Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m. duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta ganska fort med fören i vågkammen.