I staden — säkerligen den mest supiga stad i hela världen, — såg jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna, hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!
Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden, där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar, löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla crustacén — eller arachniden — hade spindelben med "kräftklo" på en skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur — och af hvilken nytta sedan!
På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.
Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig, då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.
Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone, murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort landsvägen.
En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och ordentlig som en tysk.
Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på kött, blod, ben och hufvud — ett godt omen för oss i Finland.
Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.
Vi vilja göra likaså. — Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.
Som följer: