"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss. Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle gentlemannen som eger plantagerna här."
"Thank you, thank you" — var det enda som kom ur min brännande strupe, medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så leddes jag bort som ett barn.
Vi anlände ändtligen till ort och ställe — jag redan medvetslös. Slutligen kvicknade jag dock ur domningen — malarian går emellanåt som den kommit — och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus, medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon åsnas skri, grymtande grisar m.m.
Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort med rekommendationer.
Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.
"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen, för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af 'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.
Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa och naturliga.
Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid — ja kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för hemresan, ändrade jag mig dock.
Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.
Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.