Döm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag och rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok — och vid ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: — — Edw. Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt erhållit boken. — — —

Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller "Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig, men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare feberanfall. — — —

En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad med Lorenzos egenskaper — har skådat flere dylika i världen föröfrigt — altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till landet… — — —

Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen — och icke utan sina faror.

Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig, med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast. Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och försvinna i ett ögonblick.

Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega. Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang! Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft språng nedåt vägen, ständigt nedåt… Man urskiljer knapt vägen. De vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.

Ts — hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W. Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en akasiebuske.

Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett! Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.

"I think you are very ill, my friend" — yttrade mannen till mig med vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån kommer ni? Från kusten eller inifrån?"

"Sir, från Finland!" — Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.