Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?
Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets rytande — jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel" dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar eller ett ämbar vatten — att ej tala om andra vidrigheter vid ett sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda här i vår jämmerdal.
— Nog f—n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska bofvar ändå!
En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen" uti deltats smygvrår eller Gud vet — hvart!
Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.
Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart nog många gamla — fiender. Fatum est — man undgår ej sitt öde!
Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma väl nog olika, på en grushög.
Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.
Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna mörka molnen.
Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.