Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon glänsa när månen skymtar fram.
Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla pelare — hvarken romare, dorer eller korinter — och grushögar och halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor — eller grafvar!…
Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??
Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!
Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan försjunka i förgängelse — för evigt? Aldrig!
Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig, får ej — om jag ock skulle vilja.
Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå "daska" vi ned för floden — tvänne "kolorerade" utanpå och en som är det innantill.
Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone Zambesi och redan Moses Nilen?
Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.
Hinner blott kasta en blick på Chiloane — lågt, sumpigt, moskitiskt och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.