I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker man ovilkorligen.
Utanför svallar hafvet — hafvet med ebb och flod, och uppe på en af höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas ifrigt.
Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står däruppe vid ruinen! — — "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.
Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga, sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var köksan, vackra voro städerskorna och matroserna — en värklig blandning af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren som kaptenen godhetsfullt tagit ombord — gratis — för att Finland blödt för Sverge.
Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks, Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp maskin!
— "Farväl kapten och tack"!
— "Lycka på resan! Lefve Finland!"
— "Yksin Lontoossa" — rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".
Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade beslutit försöka mig på: "help one self".
Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke, utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.