De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!
I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför, visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.
Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan. Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?
Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist, "sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad. Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!
Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter, icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.
Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan. Det bästa folket (sic)!
Warum? — Darum!
Till Amerika, Australien, Nya Zeeland — och jag till Afrika.
På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma folk fast de tala olika språk!
Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.