Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.

Juli 1890.

Nu — vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke häller vara.

Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet, Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om. Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.

I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi, min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem båda, hvarken fisk eller fågel… oförstådd af världen, den jag, uppriktigt sagdt, ej häller fattar…

Författaren torde nu — efter företal och inledning vara mera känd än mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i går till vår ort". — Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva midsommartiden!

Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar. Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.

Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla. Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.

Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars skönhet.

Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är — en konung synes denne mig!"