Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti, trakasserier af kreti och pleti — ända hit, finansiella trångmål, den ofvan beskrifna samvetsoron… möjligen därtill bitterheten af en eller annan oförrätt, som man lidit — ah, man brydde sig ej mera om den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra nytta åt världen genom att dö!
Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den gamla vännens bref, som kom med sista posten: — — — — — "du som af envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar, efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då engång konsekvent, gamla gosse. Res igen — res och res — men res till Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det! Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt — som, var du lugn för det — så mångas här hemma… Lef väl och välkommen åter!" — — — En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som hållit sig så käck och försakat så mycket…
Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett beslut.
"Hän till Afrika!"
Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f—s" önskar man gärna se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod, snobberi m.m. bortdunsta.
Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva, och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och tecknar eder
G.E. v. A.
Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.
I Kapitlet.
Den famösa resan begynner.