Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa, förlorade! Fadershjärtat vaknar och — förståndet också.
Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten — går den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän" — som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag friar — och får ja!
Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek och icke alls om — penningar. Det var någonting det.
Vi gifte oss — "mannen af börd och kvinnan af folket".
Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.
Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som: "Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare vägrar sin "broder" något — redan artigheten mot täcka könet erfordrar ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. — Huru många "bröder" har icke jag, och — likväl! — Jag sett dem en tid, en annan och jag ser dem ej mera.
Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende. Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt dåligt — och man påstår att det finnes samveten — ändå sämre…
Det — samvetet — tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt mycket godt. Odlen edert samvete!
Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min hustru att återvända, blef jag allena.
Jo det var hemtrefligt!