"Som man ett vallhorn hör
Fjerran i skog,
Genljudslikt minnet dör,
Aldrig hördt nog!" (Atterbom.)
I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös, följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som hans själs öga sökte de slocknade minnena.
I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse. Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.
"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill fråga dig om några saker."
Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen sträckte han ut sin hand och fattade hennes.
"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke sett dig förr i dag."
Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa nedåt landet."
"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"
Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.
"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke dina sysslor mången gång både svåra och, — hur skall jag säga det? — alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa göromål?"