Han stod vid stranden af Ångermanån och betraktade denna nejd, så utmärkt för den poetiskt vilda skönhet, som är den högre nordens karakter. Då blef han varse en Zigenartropp, som höll sin måltid i solskenet bredvid vägen. En gubbe, ett par karlar, en gosse, två gamla gummor, tre yngre qvinnor och några barn, med ett halft dussin hästar och en hop bylten, utgjorde en besynnerlig grupp. De trasiga karlarnas ansigten buro den mörka stämpeln af Zigenarnes lynne, och deras svarta trotsiga ögon, uttryckte något argt och lömskt, men deras växt var resligare än vanligt bland sådant folk. Endast en flicka hade ett ansikte, som verkeligen förtjente namn af skönt. Hennes drag voro helt och hållet olika de vanliga Tattarnes, och deras regelbundna former, ännu mera frappanta genom motsatsen af hennes följes, tycktes bevisa att hon säkert var något bortstulet barn.
Thorsten betraktade en stund denna grupp. En besynnerlig känsla af nyfikenhet och medlidande med den vackra flickan, som så sällsamt befanns inblandad i en flock sådant pack, förmådde honom att nalkas. Muntert trädde han till dem, och tog fram sin bränvinsflaska, hvilken han lät gå ikring laget. Män och qvinnor söpo, men icke den vackra flickan. Till och med i barnungarna hälldes en klunk. Thorsten frågade hvart resan skulle gälla, och de svarade: till Norrige. Thorsten uppgjorde då i hast en saga; han sade sig vara Svarfvargesäll och hafva blifvit körd ifrån sin husbonde, så att han nu nödgades gå omkring och söka tjenst. Han ville också försöka om han ej kunde få några bättre vilkor i Norrige. Derpå frågade han efter deras lefnadssätt, hvilket gubben, som förde ordet medan de andra karlarne med sneda och misstrogna blickar betraktade honom, icke avmålade särdeles behagligt. Helt oförmodadt föreslog Thorsten då att göra sällskap med dem dit, emedan han icke kände vägen. Alla sågo bestörta på honom och tycktes icke veta hvad de skulle göra, men han visste så väl att rätta sig efter deras skojarton, att de slutligen biföllo. De började derpå att sins emellan språka Finska, då Thorsten genast deltog i samtalet och sade att han var deras Landsman. Detta tycktes verka på gubben, som en oförmodad glädjepost. Han visade Thorssten den största vänlighet, men de båda karlarna kunde icke aflägga sin misstrogna vresighet. Gummorna tycktes också med sina plirande ögon vilja uttrycka vänlighet, men den vackra flickan satte sig med ryggen vänd åt hela sällskapet och tycktes icke vilja märka hela afhandlingen. Thorsten lät emellertid flaskan flitigt gå ikring. Småningom försvann förlägenheten och han var nästan som kamrat med dem allesammans. Försigtigtvis beslöt han att akta sig för att visa de unga qvinnorna någon uppmärksamhet, innan han fått se karlarnas uppförande emot dem.
Egentligen skulle Thorsten, då han litet fick tid att besinna sitt bastiga infall, ej varit missnöjd med ett afslag på sin begäran, men han tänkte sedan att det ej kunde skada om han härdade sitt lynne i sällskap med dessa vilda menniskor. Dessutom var han äfven nyfiken att se, huru mycket dessa Finska öfverlefvor, som så grymt fördrifvits af Svenskarne, sedan de blifvit narrade till de stora fjällskogarna, vanslägtats ifrån sin stam. Så ungefär funderade Thorsten, men det är likväl säkert, att om han icke fått se den välbildade flickan, skulle han aldrig fallit på den tankan att med denna ströfvande flock blifva nomad i Sverige.
Sällskapet begynte redan att packa sina bylten och saker på hästarna, då en man med en skjutsgosse i en kärra, kom hastigt åkande utför backen. Han stannade och steg af för att komma till sällskapet. Då gubben fick se Länsmansknapparna i den resandes rock, gick han emot honom med hatten ödmjukt i handen, medan karlarna skyndade med påpackningen och qvinnfolken hoprafsade sina bylten samt bundo sina ungar på ryggen. Thorsten blef lika bestört som harmsen då han såg äfven den vackra flickan belasta sig med ett lefvande bihang. Emedlertid begynte Länsmannen med äkta länsmanstermer och svordomar fråga efter pass och förbanna pack och lösdrifvare. Gubben emottog allt hans ovett med ödmjukhet, men det förargade Thorsten att höra alla dessa nedriga namn, innan ännu mannen hade fått något svar eller undersökt hvad slags folk de voro. Den ena karlen gick litet uppåt backen, liksom för att se om någon kom efter, och den andra såg sig äfven orolig omkring, medan han då och då liksom af en händelse, sparkade en stör, som låg på marken, allt närmare den grälande Länsmannen. Hastigt fick Länsmannen öga på Thorsten, som hade ställt bössan ifrån sig bakom ett träd. Han tycktes länge liksom besinna sig, under det han aåg på honom. Till slut gick han fram och tog honom utan krus i kragen, samt ville släpa honom till sin kärra. Thorsten sökte rycka sig lös, men Länsman var en stark karl och släppte honom icke så lätt. En brottning begynte, i hvilken Thorsten skulle dukat under, så framt icke i detsamma den karlen, som stod öfverst på backen gifvit en vink och den andra gripit stören och med den gett Länsmannen ett slag midt för pannan, som sträckte honom till marken. Pojken, som körde Länsmannens kärra, gaf vid denna syn hästen en pisksläng och flydde i galopp derifrån.
Thorsten stirrade bestört på den slagne Länsmannen, som likväl snart slog upp ögonen. Zigenarn lyfte stören för att gifva honom ett nytt slag; men Thorsten afböjde det. Länsmannen reste sig upp och Thorsten fattade sin bössa: "Herre", sade Thorsten: "Hade ni med höflighet frågat hvem jag var, skulle jag genast med tillbörlig respekt visat er mitt pass; men sådana sjelfmyndiga tyranner, som kronans vägnar vilja fara fram som öfversittare, så skylla sig sjelfva, om de stöta emot, under sin öfvermodiga framfart. Laga er skyndsamt er väg, och lär er att en annan gång vara höflig."
Länsmannen mumlade några svordomar mellan tänderna, i det han stapplade utför vägen. Karlen, som stått på utkik på backen, kom i detsamma springande. "Här kommer folk!" ropade han. Genast fattade gubben sin järnbeskodda staf och begaf sig ifrån vägen inåt skogen. Hästarna leddes af karlarna och gossen. De två gummorna lyftades på hvar sin häst, de yngre qvinnorna följde derefter, och Thorsten, med bössan på armen, slutade troppen.
De hade icke hunnit långt in emellan de mörka granarna, förrän de hörde ramlet på vägen af flera åkdon. Dessa tycktes stanna vid stranden af elfven.
"Nu gäller det", sade gubben. "Ingen får bli efter. Följ noga med i raden och varen tysta!" Han påskyndade sin gång och, ordnad likt den indianska kedjan, som bildas på resor i Amerikas ödemarker, följde den lilla troppen allt djupare in i ödemarken. Gubben tycktes drifven af en slags inspiration. Han gick nästan rakt fram, och förstod att så rikta sin väg emellan tufver och trädstammar, att det var utan mycken möda som både hästar och folk kunde följa honom.
Thorsten hade småningom börjat besinna sig. Han hade blifvit inblandad i en ledsam sak och i ett ganska obehagligt sällskap. Han hade bordt visa Länsmannen sitt pass och stanna qvar hos honom för att så blifva skild från Zigenarne. Men det var icke möjligt för honom att nu återvända, utan att ådraga sig än mera förargelser. Det var derföre bäst, tänkte han, att öfverlemna sig åt händelsen och följa med sina nya kamrater, åtminstone tills han kunde bli öfvertygad att det var något ondt med dem.
Skogen blef allt mörkare och tätare. Tåget aflägsnade sig allt mer ifrån den bebodda och odlade elfstranden. Här och der syntes i skogen en nyodling, ett svedjefall, en kolbotten, men ingen mensklig boning. De flyende ilade oupphörligt framåt mellan kärr och bergshöjder, öfver små bäckar och förbi täta snår. Ett par gånger stannade gubben nedanför någon höjd, för att hvila en kort stund, då alltid en af karlarne ställde sig på utkik öfverst på höjden. Så led det till aftonen, då efter flera timmars ansträngning gubben ansåg det vara tid att hvila. "Vi få nu hålla till godo med att ligga tre, fyra nätter ute, för den stränga Herr Länsmannens skull", sade han. "Skulle vi söka natthärberge på vägen, så hade de snart reda på våra spår. För oss är det ingen nöd, men värre blir det med vår unga herre. Han är väl intet van att slita så mycket ondt. Men han får lof att stå ut med att följa oss ända hem, och sedan kunde du, Anders, med den ena hästen forsla honom öfver fjället till Rörås, så får han väl der hitta på någon råd att hjelpa sig sjelf vidare."