"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi kommit hit?"
Thorsten förklarade huru det hade tillgått.
"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."
"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se, att du är blek."
"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att rädda — rädda — vårt lif."
Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan klipporna, allt längre upp ibland bergen.
6.
Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans, som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva, derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda drucko af densamma.
Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer. Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid att hinna oss."
Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende för honom?"